Hokkaido – ett vinterparadis i två dimensioner

Skriven av den 7 april, 2014 i Resmål - Inga kommentarer

hokkaido-lavender-blommorDå inbjudningsmailet till Yubaris internationella filmfestival för min kortfilm Four Degrees of Jonas Rydell damp ner i inkorgen kände jag mig lite som huvudpersonen i Haruki Murakamis surrealistiska deckarroman Dance Dance Dance. Jag skulle precis som han tillbaka till Hokkaido sju år efter att jag för första gången förtrollats av Ainu-folkets heliga ö. Då bland violetta lavenderfält och svalkande sommarbrisar. Nu som ju Hokkaido egentligen bör upplevas först – i frostglittrande vinterlandskap.

Kanske var det därför passande att jag läste Dance Dance Dance innan boken den följer upp, A Wild Sheep Chase. För på många sätt blev min resa inte bara en nostalgisk jakt på förlorade minnen utan ett kliv in i en ny dimension, om än inte lika bokstavlig som i Murakamis roman.

I Tokyo dagen innan hade Shinobazu-dammens lotusblad i Ueno-parken redan antagit en vårigt grön nyans och jag gick med vinterjackan uppknäppt och satte mig i ett utestånd som serverade oden (en sorts soppa bestående av kokta ägg, rättika, fiskkaka, etc.). Saken serverades kall och det var bara någon månad kvar innan parken skulle anstormas från alla håll och kanter under körsbärsblomningen (Ueno-parken är the place to be i Tokyo för hanami).

Nu, efter att precis klivit på mitt andra av tre tåg på den tio timmar långa resan till Sapporo är det meterhöga snödrivor på båda sidor rälsen. Vitt, vitt – och sedan svart. Vi susar in i tunneln som enligt informationsbladet på stolsryggen framför mig är 54 kilometer lång och sträcker sig som djupast 140 meter under havsbotten. Det sägs förresten att en förbannelse drabbade de konstruktionsarbetare som byggde tunneln på 70-talet, då enligt en gammal myt Japans form representerar en drakes där Hokkaido är dess huvud. Draken blev alltså rasande då den fick sitt huvud ”avhugget” och hämnades på byggarbetarna, varav totalt 34 fick sätta livet till i diverse rasolyckor.

hakodate-kvallssolLyckligtvis ligger han i ide nu för vi dyker välbehållna upp på andra sidan och i Hakodate är det dags för nästa tågbyte. Innan jag kliver på spanar jag upp mot Hakodate-berget som tillsammans med Rokko-berget i Kobe och Inase-berget i Nagasaki anses erbjuda Japans tre vackraste nattvyer. Minst lika vacker är staden själv med sin Meiji-doftande arkitektur. Då Hokkaido 1869 annexerats efter den så kallade Meiji-revolutionen året innan (då feodalsamhället störtats) valdes Hakodate ut som en av fem hamnar öppen för utländsk handel, och flera av byggnaderna från den tiden står intakta än idag.

sapporo-vinter-snoMen nu har tåget rullat vidare och Hakodate-bergets topp tynar sakta bort i horisonten. Framför oss Sapporo, känt för sitt ölmärke med samma namn samt för att ha anordnat de olympiska vinterspelen 1972. Och så för sin snö, förstås. Inte bara faktumet att det staden ofta är vit under vinterhalvåret utan även för att den i februari varje år arrangerar Yuki matsuri, en snöfestival där spektakulära isskulpturer byggs upp över hela staden och lockar runt två miljoner besökare från världens alla håll och kanter.

Då jag anländer har festivalen precis passerat revy, men Kung Bore och Snöprinsessan har ändock inte släppt sitt grepp om staden. Jag går förbi det berömda klocktornet, sedan genom den till synes oändliga Odori-parken, för att slutligen blicka upp mot stadens kanske största landmärke, Sapporo TV Tower, som påminner om Tokyo Tower i både färg och form. Under mina fötter knastrar snön och stämningen känns helt olik den i augusti sju år tidigare. Visserligen är det som svensk inte det minsta konstigt med vitt skilda årstider, men många är de japaner som hävdar att bara i Japan har man på riktigt fyra årstider (det finns till och med ett ord för det, shiki). Jag är beredd att hålla med, men man måste nog ha varit där för att verkligen förstå.

I Dance Dance Dance checkar den namnlöse huvudpersonen in på Dolphin Hotel, samma hotel han bodde på sex år tidigare. Då med en synsk öronmodell. Hon är nu spårlöst försvunnen och hotellet är allt huvudpersonen har att gå på. Bara det att det från att ha varit ett nedslitet kärlekshotell nu blivit ett internationellt lyxhotell och tagit namnet ‘l Hotel Dauphin. Till ytan en helt ny entitet men vars kärna – om man trycker på rätt hissknapp – återfår sin ursprungliga form.

Efter att ha checkat in på ett kapselhotell och stuvat ner mig i sängen tänker jag mig själv som Dolphin Hotel. Jag är sju år äldre, rikare på erfarenheter och med skenbar framgång i sikte men djupt inne i själen samme naive äventyrare. Jag kliver ur sängen, klär på mig igen och tar en nattpromenad genom stadens beryktade nöjesdistrikt Susukino för att leta upp hotellet jag själv bodde på sju år tidigare.

miso-ramen-sapporoDet visar sig lättare sagt än gjort. Japanska städer är som mikroorganismer som andas, fäller skinn, lägger nytt. Att återbesöka en stad efter ett år och tro att man ska kunna den som handen i handsken är ofta ett övermodigt påstående då ofta hela kvarter byggts om och affärskomplex bytt ägare både en, två och tre gånger. Men efter att ha fyllt på tanken med en skål miso ramen (Sapporos tredje stolthet, utöver ölen och OS) och gått in på en tvärgata upptäcker jag en sushirestaurang jag åt middag på sju år tidigare. Den står kvar, och bredvid den hotellet. Som även huserar ett billigt spa, men då jag går in är allt tomt. Kanske var det bara en synvilla, eller har jag likt huvudpersonen i l’ Hotel Dauphin transporterats tillbaka till en tidigare form av existens, en annan dimension? Jag går tillbaka till kapselhotellet och återvänder till 2012. För i morgon är det filmfestival och en livslång dröm som går i uppfyllelse.

Ytterligare ett tåg, speciellt inhyrt av festivalen till oss gäster, tuffar sakta ut från stationen och slingrar sig långsamt fram mellan snödrivorna och bergen öster om Sapporo i Daisetsuzans bedårande nationalparks utkanter. När man ser tre meter höga snövallar på båda sidor rälsen undrar man hur det kommer sig att det blir kalabalik i Tokyo så fort ett ymnigt snöfall nalkas.

invigningsceremoni-vita-mattanTåget når sitt mål och vi hundratalet gäster stiger av och möts av en folkskara som samlats för att välkomna oss. En kort busstur senare går vi den ”vita mattan” mot hotellet där invigningsceremonin kommer hållas och ytterligare ett femtiotal människor står och applåderar. Det känns lite som hela stadens befolkning, för Yubari har sedan den gick i konkurs (!) 2007 varit en spökstad och de flesta hus står tomma och ödelagda.

Men under Yubari International Fantastic Film Festival vaknar staden till liv. Genom åren har flera Hollywoodjättar krönt festivalen med sin närvaro och Quentin Tarantino skrev delar av manuset till Pulp Fiction här. Men efter att gruvindustrin – som på 40-talet florerade till den grad att staden hade 120 000 invånare – gradvis tvingats lägga ned och stadens ekonomi fallerat lades festivalen ned efter 2006 års upplaga, men återuppstod 2008 i mindre skala. Kanske för att filmanorna (flera klassiska japanska filmer har spelats in här), möjligtvis tillsammans med de berömda Yubarimelonerna, var det sista staden hade kvar.

Men kris skapar sammanhållning och sällan har jag blivit bättre bemött än i Yubari. Tre dagar viner snabbt förbi och då det är dags att lämna gör jag det med en tår i ögat och ett löfte att komma tillbaka.

Huvudpersonen i Dance Dance Dance hittade till slut vad han letade efter. Det gjorde nog jag också.

Fotnot: Det finns två sätt att nå Sapporo med tåg. Antingen tar man Shinkansen från Tokyo till Aomori, där man byter till ett annat tåg till Hakodate och sedan ytterligare ett till Sapporo (total restid: 10 timmar, pris 1500 kronor utan JR-pass). Eller så tar man ett nattåg som med sovplats i delad hytt kostar ungefär lika mycket men tar 16 1/2 timme. Det går även flera flyg dagligen mellan Haneda i Tokyo och Sapporos New Chitose Airport. Det tar drygt en och en halv timme och kostar som billigast 600 kronor. Yubari International Fantastic Film Festival hålls varje år i slutet av februari. Från Sapporo till Yubari tar det cirka två och en halv timme med tåg. Är man i Hokkaido på sommaren och vill beskåda Furanos och Bieis fantastiska lavenderfält tar även det två och en halv timme från Sapporo med tåg eller buss. Vid tågfärd från Tokyo till Hokkaido rekommenderas JR-passet varmt.

Om författaren

Daniel Åsenlund var namnet, en 33-årig äventyrare med passion för film och bokstäver. Jag utbildade mig till journalist vid University of Oregon i västra USA och flyttade sedan till Japan där jag bodde i två år, bland annat som skådespelare i Tokyo. Sedan bar det av till Seoul, Sydkorea, där jag arbetade som manusförfattare och producent på ett filmbolag samt regisserade kortfilm på fritiden. Har just nu flera projekt på bryggning, bland annat i Sverige och - såklart - Japan... Vid artikelförfrågningar och annat, kontakta mig på oregondanne@hotmail.com - http://www.dannesjapanblogg.blogspot.se/

Lämna en kommentar